Man kunde lätt tro att denna resa hade ett helt annat tema än klättring. Mycket av tiden kretsade fokus kring Andreas mage, antingen skulle något in i den eller så skulle något ut. Men i ärlighetens namn så var det flera i sällskapet som kom ikapp på slutet, åtminstone vad det gällde det som skulle ut och vad jag har förstått så pågår dessa bekymmer även efter hemkomst på flera håll. Men nu var det klättring det skulle handla om. Vi var sju glada resenärer som lämnade Skavsta för att ta oss mot vår första anhalt Budapest. Där väntade en minibuss av märket Fiat på att ta oss till Rumänien och Transsylvanien. Bussen var utrustad med bladfjädrar. Eller för att vara mer korrekt, stålstänger som såg ut som bladfjädrar. Någon hade glömt att tala om för konstruktören att det är lämpligt om dylika tingestar innehåller ett visst mått av flexibilitet. Detta i kombination med mindre entusiastisk väghållning gav en resa som påminde om att sitta ovanpå en hydraulisk pålkran. Kotkompressionen som följde därav måste ha gjort mig minst ett par centimeter kortare. Hur som haver så började färden med ett besök på Tesco för att proviantera. Jag vet inte hur vi tänkte här men vi kom i alla fall därifrån med en bal toapapper, en mindre sortering lokal sprit och en stor påse lök. Ut till bussen igen och då hade himmelens portar öppnat sig och Tor svingade sin hammare med bestämdhet. I ovädret som var missade vi på något sätt motorvägen och hamnade på den lite mer sceniska rutten. Den var också långsammare och om möjligt ännu mindre entusiastiskt underhållen. Här har jag dock en förmåga som kommit till min räddning många gånger, jag har inga problem att sova oavsett när, var och hur. Framåt morgontimmarna anlände vi i alla fall till Turda Gorge som var målet för resan. Lägret restes och vi fick oss några timmars sömn innan soluppgången väckte oss igen.
Det rasslade och skramlade när utrustning sorterades, fördelades och packades. Andreas, Ulrika och jag bestämde oss för en spännande led som låg i mynningen på dalen, kort anmarsch således. Lätt att hitta skulle det vara också, upp på högersidan och följ sedan en stig åt vänster tills ni kommer till insteget. Det borde inte ens vi kunna missa. Det kunde vi. Först kom vi för högt upp och färden åt vänster längs klippväggen tog stopp vid ett stup. Efter att ha gjort ett försök på en led vi hittade där vi var och bailat pga att vi inte hade en aning om vad vi klättrade, Andreas fick en nypontagg i läppen samt att det började regna så tog vi oss tillbaka ned igen för att hitta rätt stig. Nu kom vi för lågt och hamnade i en r
ejält vegeterad rasbrant. Det fanns en stig, men alla som gått den måste ha haft en maxhöjd på dryga metern så det blev mycket krypande under grenar och stockar. Och så gick den så småningom nedåt, vi ville ju uppåt! Till slut kom vi ut ur vegetationen och framför oss låg floden som gick mitt i dalen. Uppströms och nedströms var det stup så efter mycket velande från min sida, jag gillar inte att bada, så vadade vi över floden för att komma till en stig på motsatt sida som kunde ta oss tillbaka till lägret. Routefinding är inte riktigt min grej men det här var under all kritik. Eller som Nordin så kärnfullt uttryckte det senare på kvällen:
-Du är så j*vla dålig! Du är så dålig så jag måste ta kort på dig så det syns hur dålig du är.
Till vårt försvar så fick vi sista dagen veta av en lokal klättrare att det inte finns någon stig som går till insteget, dit firar man sig från toppen av berget. Undras var vi fick vår information ifrån? Nu kom sortimentet av lokal sprit till tröst och jag lyckades till slut förtränga dagens fadäs.
Dag nummer två bjöd på mörka moln och en brutal luftfuktighet. Vi valde att ta oss till en stor grotta som enligt föraren skulle innehålla en del spännande klättring utöver vampyrer och annat som dväljs i dessa Transsylvanska bergrum. Det var ganska speciellt och lite skrämsligt att klättra inne i en grotta. Pannlampan till trots var det begränsad sikt så det var lite att ge sig ut i det okända men det gick vägen till slut. Kompisar som står nedanför och peppar med glada tillrop är värt mycket i sådana lägen!
Dag tre regnade det redan från start. Istället för klättring blev det en tur till lokala orten Turda där vi åt, bajsade och badade bubbel. Dock inte samtidigt. Riktigt turistigt blev det med en tur till en gammal saltgruva. Andreas och jag blev där lite mer unika än de övriga då vi långt ner under ytan hyrde en båt som vi rodde runt med. Salthalten i vattnet var så hög att båten närapå flöt ovanpå vattnet. Häftig upplevelse men det var ju inte därför vi var här, tillbaka till lägret och lite soldans tillsammans med de vilda hundarna som vi delade lägerplats med för att fixa vädret till morgondagen.
Soldansen fungerade nästan, det var i alla fall inte regn när vi vaknade så nu skulle här klättras. Knutsson och Josef skulle nu göra den led som fått dreglet att rinna på dom sedan dom såg den för två år sedan: Det vassa tornet! Att Knutsson under hela resan varit förkyld med kraftig feber och därför mest påminde om ett urvridet sviskon skulle inte få hindra dessa hårdföra herrar. Vi vanliga dödliga valde en enklare rutt på motsatta sidan dalen. Efter att ha fått leden utpekad och väganvisningar för hur vi skulle ta oss dit så skildes vi åt nere vid floden. Det faktum att den information vi nu fått kom från samma källa som första dagen uppmanat oss att gå en stig som inte fanns borde fått varningsklockorna att ringa. Det gjorde det inte, däremot ringde telefonen efter att vi avverkat ganska många höjdmeter i usel terräng:
-Hörrni! Ni är på fel berg, vi ser er från motsatta sidan dalen och ni ska till berget bredvid.
Ner igen och en ny anmarsch påbörjades. Detta upprepades några gånger men efter fjärde eller femte försöket stod vi till slut på insteget till Cresta Sansil. Vid det laget hade Nordin som led av svår magknip sedan kvällen innan och därför inte fått någon sömn att tala om valt att vända åter till lägret. Kvar var då fyra stycken klättrare och Danne och Ulrika gav sig iväg som första replag. Här fick vi utföra en mindre räddningsaktion. Andreas misstänkte att en fis han litat på hade bedragit honom och han ville smyga iväg för att kontrollera om så var fallet. Viss fumlighet gjorde att vi fick se toarullen sakta rulla nedför stupet under oss och fastna i en buske. Rådiga karlar som vi är riggade vi ett rep i ett träd och kunde därigenom hämta åter den så eftertraktade rullen och Andreas smög iväg för att sedan glatt återvända och meddela att det inte var någon fara.
Efter andra replängden valde Danne som hade delat t
ält med den förkylde Knutsson och börjat uppvisa tecken på feber och sjukdom utöver den svårighet att kontrollera tarmen som nu verkade ha drabbat samtliga i gänget att fira av och göra Nordin sällskap i lägret. Kraften var helt enkelt slut. Vi var till slut tre stycken som med stora leenden efter den luftigaste klättring jag någonsin gjort toppade ur och började vandringen tillbaka genom dalen. Väl åter i lägret möttes vi av varm mat och kall öl, det är riktiga vänner som ordnar ett sådant mottagande!
Vi avrundade den sista dagen med att ta oss tillbaka där vi startade första dagen för att få revansch på leden vi bailat från. Danne gjorde ett mycket starkt försök men den visade sig vara oss övermäktig. Andreas och jag valde då en annan led för att i alla fall få lite mysklättring innan klockan var för mycket. Om det var så mysigt kan det så här i efterhand råda delade meningar om, Andreas satte handen på en ganska rejäl orm när han ledde upp till ankaret vi sedan firade av från och själv firade jag ner hela mig i en nyponbuske.
Det var i alla fall sju stycken mycken nöjda, glada och lite slitna klättrare som på eftermiddagen gav sig av mot Budapest för en god natts sömn hemma hos Josef och sedan fortsatt färd mot Sverige. Vi var alla rörande överens om att hit ska vi komma tillbaka. Kanske redan i vinter för att testa ett annan område i bergen som bjuder på is, snö och klippa bland björnar och vargar och dom allestädes närvarande rostiga pitongerna. Visst låter det lockande?
