Bäst i världen!

Jag tror bestämt att jag är en av världens bästa klättrare. Det beror i och för sig lite på hur man mäter, använder man svårighetsgrader och mått av lidande som är det vedertagna så får jag nog använda stjärnkikare för att ens få en skymt av toppskiktet. Men är det för att uppnå resultat inom dessa kriterier jag klättrar? Nej, faktiskt inte. Om man bortser från lidandet då som kan komma och spela in i begreppet ”type 2 fun” vilket jag återkommer till senare. Den enda anledningen till att jag faktiskt har velat klara av lite högre grader är för att få tillgång till ett större utbud roliga leder att klättra. Och där kom nyckelordet, ”roligt”, som är ledstjärnan och drivkraften i det mesta jag gör. Så om jag vill veta hur bra jag lyckas göra något så måste jag ju mäta det jag försöker uppnå och inget annat. En 100-meters sprinter har som mål att transportera sig så fort som möjligt mellan startblocken och mållinjen och mäter således tid, enkelt. Mitt mål är ju att ha roligt och om jag har det eller inte är det bara jag själv som kan avgöra, upplevelsen är helt och hållet min egen. Så tycker jag att jag har roligt så har jag alltså uppnått mitt mål och med tanke på hur roligt jag har så måste jag tillhöra världseliten. Minst. 
Nu är tanken med ”roligt” som värdemätare vare sig ny eller min egen. Alex Lowe är känd inte bara för sina klättermeriter utan också för att ha sagt: ”The best climber in the world is the one having the most fun”. Så, om till och med han säger att jag är världsbäst, vem är då jag att säga emot?
Vi kanske rent generellt skulle börja mäta våra prestationer (om vi nu alls ska det) utifrån vad vi själva vill uppnå istället för att kliva in i de resultathetsande normer som finns och definitivt inte passar alla. Det slutar lätt med att man sitter där och är misslyckad för att man inte uppnått ett resultat enligt en måttskala vars mål egentligen är ointressant.

Innan jag svamlar bort mig alldeles för långt och glömmer det så nämde jag tidigare begreppet ”type 2 fun”. Jag hörde talas om det första gången av killen bakom disken på Cold Mountain Kit (Londons bästa klätteraffär) och han berättade att det finns tre sorters roligt. Lite förenklat kan man dela in det som 1: det som är roligt att göra och att minnas. 2: inte roligt att göra det men roligt att tänka tillbaka på, och 3: inte roligt att vare sig göra eller att komma ihåg men det blir j*kligt bra stories att dra på puben.
Att utveckla min syn på de tre kan vara något jag återkommer till lite längre fram, tills dess kan ni läsa mer om det t ex här: 3 types of fun. Nu ska i alla fall jag ut och ha roligt!

Post Author: Robban