Jag behöver en PAK! Inte en PT eller något annat fjösigt utan en riktig PAK (Personal Ass Kicker). Det och mycket annat blev uppenbart under helgens tur till Hemsedal, Norge. Resan var bra, sällskapet fantastiskt, boendet charmerande och klättringen underbar. Men anmarscherna! Detta j-vulens påfund! Resan och klättringen kan ni få ta del av i videon nedan, jag tänkte här gå in lite närmare på just anmarscherna och vad dom ställde till med.
Första dagens klättring gick an om än med ett nödrop. Den andra dagen fick jag vika ner mig, krafterna var slut, jag frös, det var skit. Kanske påverkades det av att jag inom räckhåll hade en varm stuga och whiskey? Jag vet inte med troligtvis. På väg ner till bilen igen så formulerade jag i huvudet mitt blocketannons där jag önskade byta en diger samling klätterprylar mot ett hyggligt modernt Nintendo. Hur j-vla enfaldig får man vara egentligen? Jag vet hur jobbigt det är och jag vet vad jag kan göra åt det men har jag gjort något? Inte ett dugg. Går och drömmer om fantastiska alpina turer men är inte beredd att betala priset, vem tror jag att jag är egentligen?
Jag hade alltså inga höga tankar om mig själv, min prestation eller min karaktär. För att fördriva tiden drev jag runt i lite sportbutiker i byn och där fortsatte det. Fick syn på en Camalot nr 5 för halva priset på en utförsäljning och plånboken var halvvägs upp ur bakfickan innan rösten i bakhuvudet stoppade mig.
-Nänä, inte fasen ska du köpa roliga klätterprylar, du som inte ens tar dig till insteget.
Men likt förbaskat så är ju känslan när stegjärnet står på en liten list ovanför avgrunden, snön viner runt öronen och yxan sätter sig i en frusen tuva med ett ljudligt tjoff något av det bästa som finns. Och som Andy Kirkpatrick sa: ”Alpin vinterklättring består av 90% anmarsch och 10% misslyckande”. Så det är väl bara att bryta ihop och komma igen. Var det förresten någon som visste någon bra PAK? Jag kommer behöva en för jag ska upp dit igen, jag behöver bara hjälp att ta mig till insteget.
