Helgtripp till Vardåsen

När vi fyllde bilen och gav oss iväg kände vi oss som de tre musketörerna med en skön dam under vårt beskydd. Det var jag, professor Phåålstek, lillebror Limbult och Madame Etrier. Målet var Vardåsen, Norge, och två dagars klättring. Så ivriga var vi att ge oss av att vi inte ens fyllde vattendunkarna innan vi for utan planerade att göra det på någon mack längs vägen. Det finns ju alltid mackar med vatten längs vägen, det vet ju alla. Det fanns en mack med diesel i alla fall för där tankade vi bilen, dock inte vatten. Vi tar det längre fram tänkte professorn och jag, vi vill ha norskt vatten. Samtalet under resan handlade mycket om lämpligheten att bajsa i absiden när man bor flera tält bredvid varandra. Madame Etrier var generat tveksam till tanken medans lillebror mest var orolig för att han skulle behöva göra ett hål i sitt flång nya footprint. Middagen på Burger King i Töcksfors var en utdragen historia. Det var inga kunder i kö men personalen påminde om valiumdrogade koalor så det gick inte speciellt fort ändå. Vi var i alla fall nära gränsen så snart skulle vi få fylla våra dunkar med fräscht norskt fjordvatten. Lillebror var nu mycket lugnare eftersom han kommit på att man kanske inte behövde göra hål i golvet, det går ju att vika det åt sidan istället. Färden gick vidare under glada tillrop och mackarna lyste med sin frånvaro.

-Jag ser berget, ropade professor Phåålstek plötsligt och började skaka våldsamt av upphetsning. Inom kort stod vi vid vår parkerade bil med ryggsäckarna fyllda med klätterutrustning och dunkarna fyllda med luft. Som tur var hade lillebror och Madame Etrier fyllt sina dunkar innan dom lämnade hemmet så professorn och jag bestämde oss snabbt för att snylta på deras vatten tills vidare. Vi lastade upp alla saker i en hög i skogen och gav oss av för att rekognosera. Vi tog oss ända upp till insteget på klippan och nu var det lillebrors tur att börja skaka av upphetsning. Han blev som en barn kvällen innan julafton och natten bjöd sedan inte på mycket sömn för hans del.

Natten förlöpte väl och till min stora glädje var det fler än jag som snarkade, kanske slipper jag att ha en egen lägerplats på andra sidan berget i fortsättningen. Madame Etrier hade av något färgglatt skäl ställt in siktet på Via Dolorosa som första utmaning men när vi anlände till insteget insåg vi att det var fler som haft samma mål för dagen och dessutom varit snabbare med morgonbestyren. Kvickt ändrade vi plan till ”Sunset Slab/Bananen” och lillebror som var så ivrig att han nästan kissade på sig gav sig iväg på första repan. Naturligtvis klättrade vi vilse nästan med en gång vilket gav det hela en lite mer äventyrlig touch. 

-Steeeen, vrålades det plötsligt någonstans ovanför mig. Jag kastade mig in mot klippan och tog skydd efter bästa förmåga vilket inte är helt lätt på ett sva. Efter en stund kommer en Mad Rock strl 43 rullandes nerför berget i sakta mak. Det var replaget som ockuperat Via Dolorosa som nu fick göra en mycket snöplig sorti.

-Jag gillar verkligen inte svaklättring, utbrast jag på ett blankpolerat parti där både grepp och steg lyste med sin frånvaro.
-Då är du på fel berg, kommenterade Phåålstek snusförnuftigt uppe från standplats. 

Till slut hade vi i alla fall tagit oss till toppen och professorn fick sin efterlängtade fika. Äntligen kanske vi får tyst på honom tänkte vi andra men icke, han bytte bara fokus, nu ville han bada istället. Och det fick vi höra ända tills han långt senare på kvällen fick chansen till det då han inte längre orkade. Klätterresor består av en rad prövningar av olika slag, det är då ett som är säkert. Efter det var det i alla fall vår tur på Via Dolorosa. Myspinneklättring som en god vän skulle ha uttryckt det och det var svårt att hålla leendet borta när meter lades till meter under fötterna och klippan girigt sög åt sig kilar och kammar som mer eller mindre la sig själva. Det var glada, nöjda och ganska trötta klättrare som firade av för dagen och återvände till lägret. Nu började dock vattenbristen bli bekymmersam och vi gav oss av för finna en lösning. Vi är nu inte dummare än att vi lär oss av våra misstag så när vi till slut hittade en kran fyllde vi alla dunkar vi kunde och släpade med oss tillbaka upp till tälten.

Söndagen startade precis som lördagen. Den planerade rutten var upptagen, vi valde en annan, klättrade fel, bailade och hade sedan slösat bort tillräckligt med tid för att den ursprungliga rutten skulle hunnit bli ledig. Vid det här laget hade Madame Etrier spottat upp sig så pass att hon både ledde en repa och lämnade kommentarer om blöta fisar. Jojo, man blir som man umgås. Sen var det bara att fira av, packa ihop tälten och hälla ut de 30 liter vatten vi nu hade över och börja hemfärden. 

Summa summarum ett fantastiskt klätteräventyr.

Post Author: Robban