Berättelsen om resan där inget gick som planerat och allt som gick fel blev fantastiskt bra.
Vi, jag och Mikael Knutsson, anlände till Jotunheimen sent torsdag kväll. Bak i bilen låg bl a påsen med kläder jag tänkte byta om till vid ankomst, hade ingen lust att pressa dryga 70 mil i gore-texstället. Problemet var att vädret bjöd på 3 plusgrader, snöblandat regn och kraftiga vindar. Men det var bara att näcka där på parkeringsplatsen och byta om inför den milslånga cykelfärden in till Glitterheim. Lagom nedkylda gav vi oss iväg på lånade cyklar med packningen på kärror bakefter, trotsandes både motvind och uppförsbackar. Vi slog snabbt upp tältet, fick i oss lite middag och gick in på fjällstationen och fick oss var sin öl, därefter var det natti-natti. Vinden ruskade om oss rätt bra i tältet under natten och då kändes helt plötsligt kostnaden för mitt Hilleberg-tält helt rimlig, vi sov lugnt och tryggt.
Fredag morgon startade hyfsat tidigt med strålande solsken och frystorkad frukost. Genomgång och packning av utrustning och sedan iväg. Vi hade tänkt helt fel gällande klädseln, vi fick för oss att det skulle vara kallt. Vi kom inte långt innan temperaturen steg och det kändes som att gå in i en vägg, all kraft försvann i takt med att svettdropparna började rinna. Nåväl, lite justering av klädsel ordnade det och en titt på kartan fick oss att hamna på rätt spår igen, vi hade gått helt fel. Men nu fick vi vada över en bäck också, det hade vi missat om vi gått rätt från början. Snöskorna åkte på nästan med en gång, snön började ruttna och bar inte alls speciellt bra. Vi kämpade oss upp mot Glittertind och vek innan toppen av ner till höger för att komma runt och se toppen från nordsidan, där låg den led vi hade tänkt oss att klättra. Glaciären nedanför såg inte helt inbjudande ut och på berget var det blött på dom ställen det inte låg snö kvar. Det såg inte helt frestande ut och jag var dessutom tveksam till om jag skulle orka den klättringen efter den tuffa anmarschen, vi skulle ju ta oss tillbaka också. Så vi bestämde oss för att nöja oss för dagen och vända åter hemåt. Nu hade vi i alla fall varit där och rekat och senare på säsongen blir det nog riktigt fin klättring där. Så vi kommer tillbaka!
Väl åter på fjällstationen bestämde vi oss, efter en öl och lite återhämtning, att riva lägret och ge oss iväg till Leirvassbu istället för att titta på en annan topp Micke hade spanat in tidigare. Micke hittade ett hål i sin något utgångna förpackning med frystorkad chili-con-carne, det smakade lite underligt men gick ner. Mer om detta senare.
När allt var packat och klart var det två killar som kastade sig upp på cyklarna för återfärden och unisont utstötte ett vrål av smärta. Två beniga små stjärtar hade inte återhämtat sig från gårdagens cykelfärd och inte hade sadlarnas stoppning förbättrats nämnvärt under natten. Men vi tog oss i alla fall tillbaka till bilen och gav oss av mot nästa anhalt.
Väl framme i Leirvassbu möttes vi av kyla och två meters snödjup! What? Det skulle ju vara sommar och barmark nu? Helt tömd på energi började jag tokfrysa och skaka som en hund när vi klev ur bilen och vi bestämde oss för att ta in på fjällstationen över natten. Vidare planering fick anstå till morgondagen. Till frukosten möttes vi av strålande solsken och snötäckta vidder. Först tömde vi juicemaskinen för att ersätta vätskeförlusten från igår och sen började vi titta på vad vi skulle använda dagen till. I samband med detta började Micke blekna mer och mer för att sedan meddela att han var tvungen att uträtta ett ärende. Det var här vi insåg att en öppnad förpackning med frystorkad mat sakta förvandlas från en välsmakande middag till ett långsamt verkande men ack så kraftfullt laxermedel. När allt hade lugnat ner sig så hade vi hunnit bestämma oss för att ge oss på nordvästväggen på Kyrkja. En led som inte rekommenderades som sommartur. Perfekt, här rådde ju vinterförhållanden fortfarande! Så det var bara att spänna fast snöskorna och ge sig iväg igen och ganska snart började det bära av uppför. Brant uppför. Jag kollade min klätterpackning innan jag åkte hemifrån och med all klätterutrustning samt snöskor så vägde den in på 16 kg. Och nu började jag känna av alla dessa extrakilon kan jag lova. När vi kommit så långt vi kunde på snöskorna var det dags att sadla om till stegjärn. Jag hittade en plan yta, trodde jag, att sortera om packningen på men helt plötsligt fick jag se min hjälm glida iväg nerför slänten. H-vete! Isch bin ein grosse klantarschel! Långt där nere stannade den och låg där och log hånfullt upp mot mig. Att klättra utan hjälm här var inte ett alternativ. Då säger Micke, dagens superhjälte, -Det är lugnt, jag hämtar den. Och så sätter han sig på röva, kanar ner till hjälmeländet, trär den på skallen och joggar tillbaka upp till mig. Joggar uppför samma brant som jag själv kämpat mig uppför, steg för steg och med jämna flåspauser. Hans enda kommentar var -Jag är nog kanske i lite bättre form än dig. Ödmjuk var ordet!
Sen vidtog ett långt parti stenskravel som vi halkade oss uppför och några snöpartier som vi passerade genom ålning medelst hasning för att inte sjunka ner till midjan alltför ofta. Till slut stod vi redo att knyta in oss för den sista biten upp mot toppen. Sju replängder blev det med mycket blandat klättring. Det var inte mycket som var fast och kilplaceringarna var få. Bättre gick det med gammal hederlig hårdvara som fick bankas in i klippan och ett och annat snöankare. Att lägga ett snöankare i rutten snö går ungefär lika bra som att försöka slå in en spik i sockervadd men det var bättre än ingenting, i alla fall för psyket. Här fick jag också kvitto på att hjälm är en mycket trevlig utrustningsdetalj då jag träffades rakt i planeten av en hyfsat stor sten som kom nerfarande från ovan. Micke hävdar att det inte var hans fel utan att den drogs ner av repet. Och med tanke på hans hjältedåd tidigare så väljer jag att köpa den förklaringen. Och rätt var det var så var den bara där, toppen! Vi hade klarat det. Helt slut men så lycklig, vilken känsla. Borta var dom ömma musklerna och alla skitnödiga tillfällen då hjärtat hamnat i halsgropen. Jag klarade det! Jag menar jag, en statsanställd löneslav med äventyrsdrömmar och en väldigt svag karaktär när det gäller träning. Jag hade aldrig klarat det utan min fantastiske replagskamrat Micke som fick dra det största lasset hela resan men jag fick i alla fall följa med och det är gott nog för mig.
Sen var det bara att trassla sig ned för berget på andra sidan och så ett par timmars vandring på snöskorna hem. Där, efter dryga tretton timmars slit, väntade en ölkorv, en whiskey och en varm säng.
Det här var första gången för mig, men garanterat inte den sista!
